Kåserier från Klövsjö

Några ord om Klövsjö, stugan, backarna  – och vad som ingår i fjällatmosfär.

Vilt, men inte farligt…
Snällt, men inte insmickrande.
Bekvämt, men inte tillrättalagt i minsta detalj.
Så kan man beskriva den här lilla byn i svenska fjällvärlden.

Det är med andra ord en plats som inte passar alla.
Eller, det kanske den gör, bara att inte alla förstått den delen av sig själva ännu.
Och tur är väl det, för annars skulle det bli fullt fort.

Det är en ärlig och naturlig plats – och vore det en smak så vore det en sådan som håller hela livet:
Mer 70% mörk choklad, än Plopp
Mer espresso, än mocaccino med kolaströssel. 
Mer whisky, än whisky och Cola.

Den här platsen är en berättelse, mer än blanka bilder i ett magasin.
Så borde man väl kunna säga?
Jo, det tycker jag….

Klövsjö är en liten by i Jämtland, som också kallas ”Sveriges vackraste by”.

Hur går det till när en by får en så imponerande slogan?
Jag är inte helt säker, men en historia är att turistande par kom in i Klövsjös ICA-butik på 1970-talet och sade just det: ”Det här måste vara Sveriges vackraste by!”.

ICA-handlaren, som var en driftig man, ansåg därmed att saken var bekräftad. Han tryckte texten på butikens kassar och vykort – och på så vis spreds budskapet över Sverige.

 Byn ÄR väldigt vacker och jag har själv aldrig hört någon säga emot, så det stämmer säkert.

Nuförtiden är Klövsjö mest känt för sina skidbackar, som ingår i Sveriges tredje största skidområde: Vemdalen.
I skidkretsar kallas Klövsjö för ”skidåkarnas skidort” då backarna anses hålla en särdeles hög standard för de som gillar att åka utför.

Uppe på fjället, nära toppen av backarna, ligger Sångbäcksvallen – en fjällby med ett par hundra fritidshus på stora tomter. De flesta av dessa timmerstugor byggdes på 60- och -70-talet.
Där har undertecknad spenderat mycket tid.

Fjällstugan i Sångbäcksvallen byggdes 1975…

och familjen var fullt upptagen med att snickra och såga medan Baader-Meinhof-ligan ockuperade Västtysklands ambassad i Stockholm och Junko Tabei blev första kvinnan att nå toppen på Mount Everest.

Så, vad är det med den här platsen som gör den så speciell? Ja, familjens stuga är visserligen mysig och ombonad, men jag har varit inne i en handfull andra stugor i området och de var också trivsamma.

Kanske är det den klara och friska luften? Eller vattnet; isande kallt och gott – och som enligt vissa även har helande egenskaper.

Det där sista är jag inte helt säker på stämmer.
   Snarare gissar jag att vattnets makalösa lättdruckenhet gör att man dricker mer än vanligt. Rensar kroppen. Och vips är tonåringens finnar borta.

Och när man tänker efter så kan försvunna tonårsfinnar vara en ganska stor sak. Om man är tonåring och har finnar.
   Vi övriga får väl nöja oss med renspolade njurar och alla de eventuella medicinska fördelar som det kan tänkas föra med sig.

Så om du är positivt inställd till det vilda, snälla och bekväma – samt försvunna finnar och renspolade njurar – så är det här stället för dig!
Och det stannar inte vid det…

Fjällatmosfär…

Ibland kan kroppen reagera lite lattjo i fjällen. Detta skylls ofta på ”fjällatmosfären”.

Här menas alltså inte den sort som ibland sprids ur fuktiga pjäxor, utan något betydligt mer positivt.

Det goda vattnet i Klövsjö är en del av fjällatmosfären, och dess positiva inverkningar har vi redan avhandlat.

Ett annat tecken på att man utsatts för fjällatmosfär, är att en dåsighet kan inträda under första dygnet efter man anlänt. Orsaken är än så länge okänd, men symptomen är ett faktum för ganska många.

Sådan här trötthet är med andra ord fullt normalt, och behandlas bäst genom att vila en stund. Läsa en bok. Sedan vänder det, och man piggar på sig snabbt.

Påpiggandet brukar dessutom bli rejält. Vi som gör ett litet träningspass varje morgon märker ofta att man efter ett par dagar i stugan kan lägga på tio till tjugo procent fler repetitioner på sina övningar, utan problem.
   Det finns ingen förklaring till det här heller, men jag är rätt säker på att det är fjällatmosfären vi har att tacka.

Ett lika stort mysterium, och som fler än undertecknad tillskriver fjällatmosfären, är att man kan få svårt för starka drycker. Vi som sällan säger nej till ett glas vin eller en tumlare med whisky, dricker inte en droppe när man är i stugan. Helskumt. Kanske mår man för bra? 

Det här är givetvis ingen ”sanning” som nödvändigtvis stämmer in på alla. Men det bör ändå nämnas i fall du själv skulle råkat ut för denna geografiskt styrda åkomma.
Alltså; du behöver inte känna dig alltför avvikande – du är långt ifrån ensam.

Man skulle kanske kunna säga så här: Känns det som att det kan kvitta med det där glaset vin, whisky eller öl, så kanske man ska följa den känslan och avstå. Jag är ganska säker på att det inte kommer att påverka vare sig hälsan eller vistelsen menligt. 

Ett grundråd kan vara att slappna av och lyssna på kroppen när fjällatmosfären slår till. Då blir det bra!

Skidbackarna!

I skrivande stund finns det 21 nedfarter och 14 liftar i Klövsjö/Storhognas skidsystem, och de är som resten: Inte insmickrande, men bra. Väldigt bra. Det finns flacka, lätta backar och svårt branta backar.

Det räcker gott för mig.
Det kan hända att man tar en tur till Vemdalsskalet eller Björnrike, men… Nej, jag åker helst i Klövsjö och av den enkla anledningen att det oftast är kortare liftköer.
Och minst lika bra backar.

I ärlighetens namn tycker jag att Klövsjö/Storhognas backar är bättre än de flesta andra i Sverige, men eftersom det är en subjektiv bedömning, och man bör vara någorlunda objektiv i en sådan här text, så skriver jag med gränsande till undfallande ödmjukhet att Klövsjös backar är minst lika bra…

Nu kanske du undrar vad jag har för officiella kvalifikationer att ge utlåtanden om skidbackar?

Svaret är inga.

Men i min gröna ungdom åkte jag inte bara i Klövsjö utan även i Alperna och USA. Undertecknad arbetade som skidguide i Alperna, och de här gamla benen har åkt nedför många av de bästa, längsta, brantaste och värsta backarna på två kontinenter.

Med andra ord har jag åkt rätt mycket skidor, och en av erfarenheterna är att det finns bra backar och mindre bra backar. En bra backe vill man åka i många gånger. En mindre bra, helst aldrig mer.

I Klövsjö finns väldigt många bra backar som man kan åka nedför i mitten, på sidorna eller kryssa fram lite fram och tillbaka i. När man lärt sig hur backarna ser ut så är det också lättare att fila på tekniken, öka farten osv.

Därför stannar jag oftast i Klövsjö/Storhogna. Och i egen erfarenhet kan man ha minst lika bra skiddagar i Klövsjö, som i Chamonix, Telluride, Badgastein, La Grave eller ett dussin andra.

Med andra ord: Är du i Klövsjö och det är vinter när du läser det här, så finns bara en sak att säga: Grattis!

Första skidminnet – “stupet på Flaket”

Mitt första skidminne från Klövsjö är däremot inte odelat positivt. Det var 1976. Vi hade just blivit fyra miljarder människor på planeten och det var glest med folk i backen.

Det hade varit varmt någon dag tidigare och backen var isig. Jag kommer ihåg att jag stod med min pappa längst upp på ”Flaket” och han sa: ”Japp, då kör vi!” Och så åkte han iväg.

Jag var tveksam. Eller rättare sagt livrädd. När du är i sexårsåldern och står längst uppe på en skidbacke som du aldrig sett nerifrån, låt vara ”Flaket” som är en flack backe, så förvinner ändå horisonten väldigt fort. Vad händer därframme? Är det ett stup?

Pappa åkte iväg mot stupet, och jag pustade ut när han inte bara trillade över kanten med mössan hängande kvar i luften som i tecknade serier, utan försvann i en mer städad takt bortom snöhorisonten.

Jag var fortfarande för rädd för att åka och väntade på stället tills pappa hade tagit liften upp igen. Kanske grinade jag lite medan jag väntade. Jo, det gjorde jag nog.

Det där var ett ögonblick som etsade sig fast. Är det inte konstigt hur sådana där små händelser kan sätta spår i en människa? Hur som helst; när jag själv blev pappa så var jag noga med att barnen skulle närma sig ”stupet” i nära sällskap med mig.

När pappa kom tillbaka upp i liften så snöt jag mig och följde i nästa åk. Det var inget vidare kul. Pappa hade riktiga slalomskidor med stålkant, medan jag hade mina Edsbyn med kabelbindning, d.v.s. längdskidor. Jag hade kavat runt lite på kullarna hemikring och trodde att det borde gå bra även i skidbacken. Men, i en isig backe blir det en utmaning.

”Vi kör hitåt”, sa pappa och gled snitsigt iväg tvärs över backen. Jag snedställde skidorna, men det hjälpte föga. Hur jag än pekade spetsarna så bar det iväg i backens riktning. Textilbromsen gick varm den där första dagen.

Liftåkning – ett äventyr!

När backen var avklarad så var det dags för nästa prövning – åka lift.

På den tiden fanns bara två liftar i Klövsjö: ”Dalliften” och ”Mellanliften”. Och kanske det berodde på att man var liten, men jag kommer ihåg liftåkandet som minst en lika stor utmaning som skidåkningen.

Byglarna var kortare än idag, och av trä. Det förra gjorde att det krävdes ständigt bemanning av liftgubbar, eftersom personer under
170 centimeter inte nådde upp till bygeln vid påstigningsplatsen.

Materialet (trä) gjorde att sittpinnarna gick av med jämna mellanrum, så ibland fick man nöja sig att ha ena skinkan på den lilla trästumpen som var kvar. Hade man osis så fick man just en sådan bygel, som också hade dålig fjädring i wiren.

En bister liftgubbe drog ned bygeln med ett ryck och satte den i aktern. Sedan blev det en kort men spännande väntan på hur lång wiren var (ibland gick wiren av och kortades en bit) och om den hade rimlig fjädring.

Så man stod där, och ju längre tid det tog innan ”rycket” kom, desto hårdare spände man magmusklerna, och handgreppet på bygelskaftet, för att orka stå emot.

Ibland var wirefjädringen närmast obefintlig och rycket så hårt att man började liftturen med att bokstavligen flyga iväg en meter eller två.

Spektakulära vurpor i början av liftturer var därför avgjort vanligare på den tiden, vilket kunde vara rätt underhållande i sig – när man själv inte var drabbad.

Runt 1980 kom den första sittliften till Klövsjö. Det var ett stort framsteg, även om den första vintern innebar en hel del långa stopp. Jag satt själv i liften vid flera av dessa. Det längsta var drygt en timme, och det är ganska lång tid när du sitter stilla, tio meter upp i luften en kall och blåsig januaridag.

Vid ett par tillfällen fick man sätta igång liftens dieselaggregat för att dra runt lifthjulen de sista varven så att vi skidentusiaster kunde ta oss till toppen, och brytas loss från liftstolarna.

Till skillnad mot dagens sexstolslift, som närmast vördnadsfullt glider fram mot ändalykten, så körde den gamla sittliften i samma fart hela tiden och man tog med fördel emot soffan med en hand för att undvika blåmärken i knävecken.

Sådana blåmärken fick man vackert ändå vänja sig vid när de egna barnen var små. Då var den gamla liften fortfarande i drift, och man behövde lyfta upp de små i soffan. Därmed fanns det inte armar nog att ta emot sig själv. Lyfta unge – hopbitna tänder – pang i knävecken.  

För att mildra den här smällen utvecklades en sort sax-stil, där man mötte soffan med ena vaden samtidigt som man lyfte parveln. Det där krävde lite koordination, men det funkade, ibland.  

Skidåkning – brutna spetsar

Vi gick inte i skidskola, utan pappa köpte en bok som hette ”Skidåkning – bra, bättre, bäst!”. Man gjorde ofta så förr. Det funkade. Först tittade jag på pappa och försökte göra lika.

Han var fantastiskt duktig, tyckte jag. Tätt ihop med skidorna, lite avslappnat bakåtlutad på nästan raka ben och så långa, långa svängar. Jo, han åkte snyggt, pappsen.

Däremot hade hans teknik sina brister i branter och skog, och därför började jag titta på andra som såg ut att ha koll på grejorna.

Sådana fanns det gott om i Klövsjö. Och finns fortfarande. Backen kallas ju ”Skidåkarnas skidort” av en anledning.

Snart hittade jag en egen stil som fungerade hyggligt i alla terränger – och en något stelare variant av den utövas än i dag.

Efter den där lätt misslyckade första säsongen på skidor blev det bättre. Redan nästkommande jul kom tomten med ett par riktiga slalomskidor – med stålkant.

På huvudet hade jag grannpojkens gamla hjälm, en sådan där som ser ut som toppen på ett ägg och skinn i nederkant, och som nuförtiden bara ses på gamla original på moppe – om ens det.

Det var tyvärr inte högsta mode ens på min tid, och det kändes lite pinsamt. Men det var bara att bita ihop.

På fötterna hade jag grannens urvuxna pjäxor. De var röda och av skinn, fast med riktiga pjäxspännen. De skavde i hälarna, kommer jag ihåg. Men det gick bra.

Nu var jag ekiperad och klar. Redan första åket gick mycket bättre och det var stor skillnad mot mina gamla Edsbyn. Skidåkning är ju skoj!

Pappa och jag gled prydligt ned till liften efter första åket. Men när han skulle ställa sig tillrätta vid påstigningen så råkade han trampa på min skidspets, och den gick av.

På den tiden hade skidorna fortfarande mycket trä i kärnan och spetsarna rök lite nu och då. Det där var ju jobbigt, men löstes snart med en spets i plast som man trädde på och skruvade dit.
Det gick många spetsar de där första åren.

Längdåkning

Längdåkning anses av många vara en av de bästa motionsformerna, och jag håller med om att det kan vara en härlig naturupplevelse.

Vi har flera längdåkare i familjen, men undertecknad har ändå aldrig riktigt fastnat för denna ädla form av motion. (Det närmaste jag kommit är att jag är hygglig på rättstavning…;-).

I avvaktan på personlig mognad på området förmedlar jag därmed bara det som andra utropat: Skidspåren i Klövsjö/Storhogna är jättebra!

Här är en länk så att du hittar rätt: https://www.vemdalen.se/spar-och-leder/langdspar/

Promenader – mumma för äktenskapet!

Här ska det handla om promenerande och dess gynnsamma effekter. Men vi börjar med en tjugo år gammal episod:

Den rundlagde mannan slår sig ned i fåtöljen med en ljudlig suck. Han har rufsig kalufs ovanför ett risigt skägg och vattniga ögon.
Skjortan, som är uppknäppt halvvägs ned till naven, avslöjar en tung halskedja av guld inbäddad i mörkt krulligt brösthår. Gylfen är halvöppen.
Han är vår familjerådgivare.

Vi träffade honom bara vid ett tillfälle. Det var när vi skulle ha vårt första barn och erbjöds möjligheten att tillsammans med en liten grupp andra förstagångsföräldrar lyssna på en familjerådgivare.
Varför inte, tänkte vi, det kan ju aldrig skada att höra vad en sådan har att säga, även om vi vid tillfället fortfarande var nykära.

Samtidigt; när en enmansslum vill ge mig råd, och dessutom inleder sin föredragning med att ”jag har ett par skilsmässor bakom mig”, så har jag en tendens att bli något skeptisk.  

Jag kommer därmed inte ihåg så mycket av vad han sa, förutom att det är viktigt att prata och lyssna mycket i förhållanden, och det upprepade han flera gånger. Det var ju onekligen ett bra råd. Prästen som vigde oss sa samma sak.

Och här är den gemensamma promenaden ett utmärkt verktyg. Man får motion, och har inte en massa störande mojänger runtomkring sig. Man får tid att prata med varandra.

Vi brukar därför promenera så ofta vi kan, och när familjen är i Sångbäcksvallen så brukar vi både starta och avsluta dagen med en sväng genom fjällbyn. Hunden ska ju ha sitt, och samtidigt värmer man upp kroppen inför dagens äventyr i backar och spår, och mjukar upp den efteråt.
Och så hinner man som skrivet prata om lite av varje, vilket är nyttigt för den långsiktiga sammanhållningen.

När det dessutom är sol och nyfallen snö på träden så är det förtrollande vackert uppe på fjället. De krokiga fjällbjörkarna gnistrar och snönedtyngda granar ramar in den milsvida utsikten över fjällvärlden – och det är syner som blir ännu bättre om man delar dem med någon annan.

Men stjärnklara kvällar är ändå favoriten. I Sångbäcksvallen finns varken gatlyktor eller närliggande byar/städer. Det gör att stjärnorna syns makalöst tydligt, och det är en attraktion i sig på kvällspromenaden. Att se stjärnorna på det viset mår alla själar bra av.

Nu har vi varit gifta i närmare tjugofem år, och även om våra frekventa promenader kanske inte varit avgörande, så har de definitivt varit en hjälp på vägen.
Promenera är bra!

Åka pulka och kälke

Förr i tiden var backarna i Sångbäcksvallen fulla med ungar som åkte pulka på kvällarna. Det är det fortfarande många som gör, men nog tycker jag mig se en liten minskning.

Å andra sidan fanns det inte mycket som höll ett barn inomhus i äldre tider: Bara två TV-kanaler med inte speciellt barnvänligt innehåll – och vare sig vettiga TV-spel eller underhållande mobiltelefoner. Även här har världen gått framåt, även om det kanske inte enbart är av godo.

Hur som helst. På vår vägstump var det snow-racers som gällde. Och ibland gamla hederliga iskälkar. Jag och brorsan hade en av varje sort, och även om snow-racers var klart coolare, så var iskälkarna överlägsna i hastighet när snön var hårdpackad – och dessutom närmast omöjliga att preja. 

2012 var det hög tid att renovera den gamla iskälken. Den var begagnad redan när den köptes i början av åttiotalet, och av vad vi kunnat luska fram så tillverkades den någon gång under 1940-talet. Grejor höll länge förr.

Men nu hade träet i sitsen börjat falla sönder, och alla metalldetaljer var mer än lovligt rostiga.

Vi tog hem kälken till garaget gjorde det till ett projekt med barnen. Kälken plockades ned i dess minsta beståndsdelar och putsades upp. De detaljer som inte gick att rädda, byttes ut.

En äldre granne tittade förbi och blev intresserad av vårt projekt. Det slutade med att hon skänkte två gamla iskälkar och en spark, som hon hittat vid sin senaste vindsrensning – men bara under förutsättningen att de fick genomgå samma renovering som vår egen.

Grannens båda kälkar var från 1920-talet – alltså idag runt hundra år gamla. Och i bedrövlig kondition.
Men även de gick att rädda. De är numer i finfint skick och i samma sorts material och utformning som när de tillverkades.
Och de går fortfarande som spjut i Sångbäcksvallens backar!

Elda i öppen spis

Konsten att kunna göra upp eld var grunden för människans framgång här på jorden, och den har bemästrats i tiotusentals år.

Tills nu.

Vid några tillfällen har jag nämligen blivit kontaktad av människor som inte vetat hur man gör upp eld i en öppen spis. De ringer upp och önskar rådgivning per telefon.

Jag skriver inte det här för att driva gäck med dessa vänliga själar, för de är långt ifrån ensamma. Jag var på besök i en annan stor skidanläggning i Sverige och där gick det en konstant informationsslinga på intern-TV:n om hur man eldar i öppen spis.

Nåväl, jag är säker på att du som läser det här är en riktig brasvirtuos, och kommer därför inte belasta dig med en djupdykning i ämnet. Men jag vill ändå skicka med ett familjetips som kan göra det hela lite mer underhållande.

Ett exempel är att bestämma sig för att starta brasan utan hjälp av tidningspapper eller annat brännbart hushållsavfall, och enbart använda sig av trästickor som täljs från ett vedträ.

För att höja ribban ytterligare något kan man bestämma att man endast får använda en tändsticka att tända.
Förklarar man dessa intentioner inför familjen, så brukar åtminstone någon nyfiket närma sig för att få chansen att se en närstående misslyckas.

Börja med att göra ett litet lager av stickor i olika storlekar. Tänd dem och bygg på så att elden tar sig. Det brukar gå bra och ger en slags uråldrig tillfredsställelse.
Lite naturligare.
Lite mer Klövsjö.

//Lasse Liljegren