Vilt, men inte farligt…

…Snällt, men inte insmickrande.
Bekvämt, men inte tillrättalagt i minsta detalj.

Så kan man beskriva den här lilla byn i svenska fjällvärlden.

Med andra ord är det en plats som inte passar alla.
Eller, det kanske den egentligen gör, bara att inte alla förstått den delen av sig själva ännu.

…Och tur är väl det, för annars skulle det bli fullt fort.

Det är en ärlig och naturlig plats – och vore det en smak så vore det en sådan som håller hela livet:
Mer 70% mörk choklad, än Plopp
Mer espresso, än mocaccino med kolaströssel. 
Mer whisky, än whisky med Coca cola.

Den här platsen är en berättelse, mer än blanka bilder i ett magasin.
Så borde man väl kunna säga?
Jo, det tycker jag….

Klövsjö är en liten by i Jämtland, som också kallas ”Sveriges vackraste by”.

Hur går det till när en by får en så imponerande slogan?
Jag är inte helt säker, men en historia är att turistande par kom in i Klövsjös ICA-butik på 1970-talet och sade just det: ”Det här måste vara Sveriges vackraste by!”.

ICA-handlaren, som var en driftig man, ansåg därmed att saken var bekräftad. Han tryckte texten på butikens kassar och vykort – och på så vis spreds budskapet över Sverige.

 Byn ÄR väldigt vacker och jag har själv aldrig hört någon säga emot, så det stämmer säkert.

Nuförtiden är Klövsjö mest känt för sina skidbackar, som ingår i Sveriges tredje största skidområde: Vemdalen.
I skidkretsar kallas Klövsjö för ”skidåkarnas skidort” då backarna anses hålla en särdeles hög standard för de som gillar att åka utför.

Uppe på fjället, nära toppen av backarna, ligger Sångbäcksvallen – en fjällby med ett par hundra fritidshus på stora tomter. De flesta av dessa timmerstugor byggdes på 60- och -70-talet.

   Där har undertecknad spenderat mycket tid, och på följande sidor kommer några kåserier om Sångbäcksvallen och Klövsjö.                         

Fjällstugan i Sångbäcksvallen byggdes 1975…

och familjen var fullt upptagen med att snickra och såga medan Baader-Meinhof-ligan ockuperade Västtysklands ambassad i Stockholm och Junko Tabei blev första kvinnan att nå toppen på Mount Everest.

Så, vad är det med den här platsen som gör den så speciell? Ja, familjens stuga är visserligen mysig och ombonad, men jag har varit inne i en handfull andra stugor i området och de var också trivsamma.

Kanske är det den klara och friska luften? Eller vattnet; isande kallt och gott – och som enligt vissa även har helande egenskaper.

Det där sista är jag inte helt säker på stämmer.
   Snarare gissar jag att vattnets makalösa lättdruckenhet gör att man dricker mer än vanligt. Rensar kroppen. Och vips är tonåringens finnar borta.

Och när man tänker efter så kan försvunna tonårsfinnar vara en ganska stor sak. Om man är tonåring och har finnar.
   Vi övriga får väl nöja oss med renspolade njurar och alla de eventuella medicinska fördelar som det kan tänkas föra med sig.

Så om du är positivt inställd till det vilda, snälla och bekväma – samt försvunna finnar och renspolade njurar – så är det här stället för dig!
Och det stannar inte vid det…

Fjällatmosfär…

Ibland kan kroppen reagera lite lattjo i fjällen. Detta skylls ofta på ”fjällatmosfären”.

Här menas alltså inte den sort som ibland sprids ur fuktiga pjäxor, utan något betydligt mer positivt.

Det goda vattnet i Klövsjö är en del av fjällatmosfären, och dess positiva inverkningar har vi redan avhandlat.

Ett annat tecken på att man utsatts för fjällatmosfär, är att en dåsighet kan inträda under första dygnet efter man anlänt. Orsaken är än så länge okänd, men symptomen är ett faktum för ganska många.

Sådan här trötthet är med andra ord fullt normalt, och behandlas bäst genom att vila en stund. Läsa en bok. Sedan vänder det, och man piggar på sig snabbt.

Påpiggandet brukar dessutom bli rejält. Vi som gör ett litet träningspass varje morgon märker ofta att man efter ett par dagar i stugan kan lägga på tio till tjugo procent fler repetitioner på sina övningar, utan problem.
   Det finns ingen förklaring till det här heller, men jag är rätt säker på att det är fjällatmosfären vi har att tacka.

Ett lika stort mysterium, och som fler än undertecknad tillskriver fjällatmosfären, är att man kan få svårt för starka drycker. Vi som sällan säger nej till ett glas vin eller en tumlare med whisky, dricker inte en droppe när man är i stugan. Helskumt. Kanske mår man för bra? 

Det här är givetvis ingen ”sanning” som nödvändigtvis stämmer in på alla. Men det bör ändå nämnas i fall du själv skulle råkat ut för denna geografiskt styrda åkomma.
Alltså; du behöver inte känna dig alltför avvikande – du är långt ifrån ensam.

Man skulle kanske kunna säga så här: Känns det som att det kan kvitta med det där glaset vin, whisky eller öl, så kanske man ska följa den känslan och avstå. Jag är ganska säker på att det inte kommer att påverka vare sig hälsan eller vistelsen menligt. 

Ett grundråd kan vara att slappna av och lyssna på kroppen när fjällatmosfären slår till. Då blir det bra!

Skidbackarna!

I skrivande stund finns det 21 nedfarter och 14 liftar i Klövsjö/Storhognas skidsystem, och de är som resten: Inte insmickrande, men bra. Väldigt bra. Det finns flacka, lätta backar och svårt branta backar.

Det räcker gott för mig.
Det kan hända att man tar en tur till Vemdalsskalet eller Björnrike, men… Nej, jag åker helst i Klövsjö och av den enkla anledningen att det oftast är kortare liftköer.
Och minst lika bra backar.

I ärlighetens namn tycker jag att Klövsjö/Storhognas backar är bättre än de flesta andra i Sverige, men eftersom det är en subjektiv bedömning, och man bör vara någorlunda objektiv i en sådan här text, så skriver jag med gränsande till undfallande ödmjukhet att Klövsjös backar är minst lika bra…

Nu kanske du undrar vad jag har för officiella kvalifikationer att ge utlåtanden om skidbackar?

Svaret är inga.

Men i min gröna ungdom åkte jag inte bara i Klövsjö utan även i Alperna och USA. Undertecknad arbetade som skidguide i Alperna, och de här gamla benen har åkt nedför många av de bästa, längsta, brantaste och värsta backarna på två kontinenter.

Med andra ord har jag åkt rätt mycket skidor, och en av erfarenheterna är att det finns bra backar och mindre bra backar. En bra backe vill man åka i många gånger. En mindre bra, helst aldrig mer.

I Klövsjö finns väldigt många bra backar som man kan åka nedför i mitten, på sidorna eller kryssa fram lite fram och tillbaka i. När man lärt sig hur backarna ser ut så är det också lättare att fila på tekniken, öka farten osv.

Därför stannar jag oftast i Klövsjö/Storhogna. Och i egen erfarenhet kan man ha minst lika bra skiddagar i Klövsjö, som i Chamonix, Telluride, Badgastein, La Grave eller ett dussin andra.

Med andra ord: Är du i Klövsjö och det är vinter när du läser det här, så finns bara en sak att säga: Grattis!

Längdåkning

Längdåkning anses av många vara en av de bästa motionsformerna, och jag håller med om att det kan vara en härlig naturupplevelse.

Vi har flera längdåkare i familjen, men undertecknad har ändå aldrig riktigt fastnat för denna ädla form av motion. (Det närmaste jag kommit är att jag är hygglig på rättstavning…;-).

I avvaktan på personlig mognad på området förmedlar jag därmed bara det som andra utropat: Skidspåren i Klövsjö/Storhogna är jättebra!

Här är en länk så att du hittar rätt: https://www.vemdalen.se/spar-och-leder/langdspar/

Fler kåserier från Klövsjö…

Blandade texter om, stugliv, skidåkning, utflykter, vattenläckor och mycket annat.
Klicka här eller på boken för att läsa.